Dagen började ganska tidigt då jag väcktes av dottern redan kring halv sex tiden. Jag måste erkänna att jag här var förvånansvärt lugn inför den kommande veckan. Jag brukar nämligen vara sådan som oroar mig väldigt mycket inför nya saker i förväg.
I alla fall så gick vi upp och hade en mysig morgon, åt frukost, såg på tv och sen kom även grabbarna upp. Innan jag skulle iväg till länsenheten till 9 han vi även gå ut i lekparken en stund. Det var så skönt att få ha en lugn och mysig morgon tillsammans med familjen och få njuta av solen innan det var dags att ge sig iväg. 

Under cykelturen till länsät kom alla känslor och rädslor på en och samma gång. Hur sjuka var de andra? Har jag överhuvudtaget något där att göra, jag som mår så bra? När jag parkerade min cykel och gick upp i trapphuset mådde jag illa av nervositet. När jag kom dit var det bara en annan i gruppen som kommit och jag var nära gråten. Skrev till min sambo direkt att jag vill inte vara här, jag har inget här att göra. Som tur var stöttade han mig till att stanna kvar. 

Ganska så snart kom de övriga i gruppen, tillsammans blev vi till en början 8 st deltagare (varav en hoppade av vid lunchtid på måndagen). Tillsammans med de två behandlarna som höll i veckan fick vi sedan höra lite mer om veckans innehåll samt lite riktlinjer kring måltider osv. Det var inga konstigheter mer än att vi inte fick gå på toaletten efter måltid samt att vi vid måltiderna endast pratar bra om maten som serveras. 

Efter detta intog vi vårt första gemensamma mellanmål där. Morgon mellanmålet kom att bli detsamma hela veckan, mjuka mackor med ost, skinka, leverpastej och grönsaker.

Under förmiddagen fick vi sedan bekanta oss med varandra i gruppen, genom att intervjua och presentera en annan inför de andra. Vi fick där välja hur mycket vi själva ville berätta om vår ätstörning.

Sedan var det dags för första lunchen, och här var det pirrigt. Man märkte att alla i gruppen började flacka med blicken och alla gick lite in i sig själva. Idag skulle vi få potatis, kyckling, rotfrukter och nån sallad. Maten smakade väl sisdodär den här dagen faktiskt. Men det som var jobbigast var den konstiga stämningen runt matbordet. Vissa satt och grät medan de försökte inta sin måltid. Jag som aldrig haft problem att äta på det viset (jag tycker det är jobbigare inför en måltid och är jag ensam är det lätt att jag tar bort osv) tyckte det här var jättejobbigt. Hela tiden snurrade tankarna vad jag gjorde där, jag kan ju inte vara sjuk när man ser hur jobbigt de andra har det, kommer jag förvärra min ätstörning genom att vara här.

Efter lunchen körde vi en avslappning vilket var väldigt skönt. Och sedan startade eftermiddagspasset, vad vi gjorde då kommer jag faktiskt tyvärr inte ihåg idag.

 

När jag kom hem den dagen var jag fortfarande i den känslan att jag är för frisk att delta i den här intensivveckan och att jag bara ville sluta och gå tillbaka till jobbet.