Inombords gråter jag
Måndag igen och jag sitter på jobbet. Det låter hårt men just nu känns det som en riktig käftsmäll. Jag känner mig ensam, övergiven och så in i norden ledsen. Jag har haft en underbar helg tillsammans med min familj (värt ett eget inlägg senare). Hemma med dem känner jag mig trygg och lycklig.
 
Det första jag möttes av i morse när jag öppnar sociala medier såsom Instagram och bloggar är bilder och texter som gäller mat och träning. Det är allt från hur vi ska undvika alla socker- och kalorifällor under december och bilder på alla hurtiga människor som under morgonen kört extra hårt i gymmet eller på passet för att förbränna bort helgens godsaker.
 
Den trygghet och det lugn jag känt tillsammans med familjen i helgen är redan som bortblåst. Jag står ensam i vinden och svajar. Jag om någon bör vara den som ger mig ut och springer eller på något sätt kompenserar för det jag ätit den här helgen. Förutom mitt kostschema har det blivit en del lussebullar, pepparkakor, choklad, köppizza och en och annan skumtomte. För någon vecka sedan hade detta inte varit något problem för mig. Då hade jag precis som de på t ex Instagram vetat att jag under veckan kompenserar helgen med träning och bra mat. Och så gick ekorrhjulet. Jag åt bra i veckorna för att kunna unna mig på helgerna. Tills det inte funkade längre. Träningen i kombination av alldeles för lite kolhydrater gjorde att veckorna vart en enda stor plåga till helgen. Jag orkade inte med vardagen. Jag orkade inte med mig själv.

Idag finns inte längre möjligheten för mig att kompensera en helg med godsaker. Jag har mitt kostschema att förhålla mig till och mitt träningsförbud. Jag vet inte hur det ska gå, men jag har gjort valet - jag har valt att bli frisk. Just nu känns det omöjligt och jag vill bara gå tillbaka.