Ospecificerad ätstörning med inriktning mot anorexi
Det har tagit ett bra tag för mig att inse att jag faktiskt är sjuk. Många i min närhet tränar också som galningar, varför skulle då mitt beteende vara sjukligt?
 
Innerst inne har jag alltid vetat att det jag håller på med inte kan ses som "normalt eller sunt beteende". För hur normalt låter det att tvinga sig själv igenom träningspass gråtandes?! All tid jag lagt ned på att tänka på mat och träning, alla timmar det gått åt till att planera när och hur jag ska träna och äta. Det är med sorg jag tänker på det. Alla timmar jag hade kunnat göra något annat, jag skulle ha förvaltat dem bättre. Umgåtts med min familj och mina barn, dom behöver mig och framförallt jag behöver dem. Men sjukdomen har haft mig i ett järngrepp och genom kontroll och disciplin hållit mig kvar i mitt destruktiva beteende. Jag är fortfarande bara några veckor in i behandlingen och vill emellanåt tro att jag är frisk, nu kan mitt liv återgå till det vanliga. Jag inser dock att jag har lång väg att gå och att sjukdomen klamrar sig fast och är lömsk. Han vill behålla kontrollen över mig. Men jag börjar mer och mer förlora kontrollen, jag tappar fotfästet. Det skrämmer mig. Och framförallt skrämmer mina tankar mig - hur kan jag emellanåt ens tro att det finns något viktigare än familjen. Varför ska det vara så svårt att förstå?
 
Via länsenheten för ätstörningar har jag fått "diagnosen" ospecificerad ätstörning med inriktning mot anorexi. Att inriktningen sats åt det hållet beror på min oerhörda rädsla att gå upp i vikt. Av de som lider av ätstörningar får ungefär 70% diagnosen ospecificerad ätstörning. Diagnosen beskriver en ätstörning där det förekommer symptom som vid anorexi eller bulimi men inte i den omfattningen att kriterierna för dessa ätstörningar uppfylls. Vid en ospecificerad ätstörning är självkänslan starkt påverkad av vikt och kroppsform och personen är upptagen av mat och ätande.
 
Jag börjar mer landa i att jag är sjuk och framförallt att jag behöver hjälp för att ta mig ur detta. Jag har länge trott att jag ska klara det själv. Men ärligt jag tror inte det är möjligt. Jag tror det här är en sjukdom som jag aldrig kommer bli frisk ifrån men som jag förhoppningsvis får verktygen för att kunna hantera.