God morgon vänner, Äntligen fredag, hur härligt?! Och vilket väder vi fått, här har det snöat i princip hela natten så fick pulsa till jobbet i morse. Många klagar, men jag tycker det är super mysigt.

Som jag skrivit om tidigare kan jag känna att jag har svårare att äta nu jämfört med innan jag fick hjälp. Det är som jag förstår det ganska vanligt då kompensationen man tidigare hade genom t ex träning, äta mindre andra måltider osv tagits i från än. Men jag tror att för att kunna ta sig vidare i den här j*vla sjukdomen är att våga äta det man vill ha och inte enbart följa schemat. Självklart är det viktigast att man kommer upp och äter de portioner man ska, för mat och näring är ju det som kroppen behöver. Men för att bli "frisk" tror jag också att det är viktigt (åtminstone för min del) att bli mer tillåtande mot sig själv. Tillåtande i den bemärkelsen att även jag får äta sötsaker när jag vill ha det och är sugen på det. Att inte vara så hård mot sig själv och förbjuda sig. För varför skulle inte jag få njuta av en chokladbit, en semla eller vad det nu kan vara precis som alla andra?
Jag tror att varje gång vi går emot vårt egentliga "sug" (haha förlåt visste inte vilket ord jag skulle använda) och väljer något annat så fortsätter vi trigga ätstörningen. Vad tror ni har jag fel?

För mig precis som för många andra som lider av ätstörning så tänker/drömmer jag om mat/sötsaker flera timmar varje dag. Jag vet, det låter helt sjukt. Den här veckan har varit hemsk på det planet, jag har velat ha både köppizza, våfflor, pannkaka, varma mackor semlor med mera. Tror ni att jag ätit något av det? Såklart inte. Vi som lever med ätstörning är experter på att drömma om vad vi ska äta, men sällan det blir något mer av det.

Men igår var det ju torsdag, torsdagar hemma hos oss brukar betyda lite "mini-helg". Det vill säga vi kan ibland laga lite godare mat, dricka läsk och bara mysa lite extra. På kvällen när vi nattat barnen och skulle sätta oss vid tv:n blev min sambo sugen på glass. Där och då var jag inte alls sugen på det och ätstörningen ville bara spy när jag tänkte på hur det skulle vara att göra en skål till mig med. Men där och då bestämde jag mig för att JA jag ska också ha glass. Det slutade med att vi delade på en förpackning med daimglass (hade även på massa chokladsås). Och vet ni, det var hur gott som helst och jag lever idag. Jag fick inte ens ångest eller panik när jag åt. Däremot märker jag idag att det ligger tankar i bakhuvudet som försöker säga mig att det vart alldeles för mycket igår, att jag kommer gå upp i vikt, att du skulle ätit ett vanligt kvällsmål och så vidare. Tankarna vill även få mig att känna att jag nu ätit min ranson med sött för helgen, så äter jag inget mer var glassen okej annars blir jag tjock.

Det jag tillslut vill komma till är att jag tror att jag igår tog ett steg på vägen till friheten från ätstörningen genom att äta den där glassen. Men jag tror att det viktigaste arbetet återstår de närmaste dagarna. Att våga se att även om jag åt glassen får och kan jag även äta vad jag vill de kommande dagarna. Det ena utesluter inte det andra. Men jag är såklart livrädd för att våga släppa på den kontrollen. Jag är livrädd att jag ska börja överäta sötsaker och aldrig kunna sluta.

Något jag förstått genom att börja prata om min sjukdom är att det är många därute som mår dåligt av den ena eller den andra orsaken. Och jag vill bara säga till er alla, ni är fantastiska som varje dag kämpar, var stolta över er själva. Ni är fantastiska!