Jag gillar min optimistiska sida i mitt tidigare inlägg. Jag har nu fått känna på ordspråket ett steg framåt, två steg bakåt. Under förgående vecka hade jag många bra dagar, det kändes som livet flöt på. Jag åt, mådde rätt bra och inga egentliga dippar. Jag gick in i helgen med en väldigt bra inställning men där var det sedan som jag sprang in i en vägg. Jag mådde för bra och hade för höga förhoppningar på mitt mående och allt kraschade. Nu överdriver jag - men där och då kändes det så. Allt kändes återigen väldigt jobbigt och stora delar av helgen gick åt ätstörningstankar, ångest och ältande. Det är lätt att falla tillbaka i ett gammalt beteende och mönster. Så det gäller att vara skärpt och stark - för den här sjukdomen ska inte få besegra.

När vi har våra nedgångar gäller det att kämpa lite extra, för snart är vi ur det och då har vi tagit några steg framåt igen.

Några svamliga ord från en för tillfället "låg" Sofie.